Hundus Idiotus.
Nu förstår ni vad alla ickehundägare redan begripit.
Hundus Idiotus = latin för hundägare är en sjukdom med ett långdraget förlopp.
Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder eller tidigare ställning i samhället.
Tendensen tyder på att den i vissa fall är ärftligt.
Långtidsstudier har visat att tillfrisknandet är lågt.
Första symtomen är en längtan efter en egen hund.
Sjukdomen slår ut på allvar när patienten köpt hund.
Då ses de ute i vilket väder som helst, till och med i hagel,drivis och under bästa sändningstid på TV.
Vandrande ute på gatorna likt zombies med sina hundar.
Ett annat symtom som är väldigt vanligt är att personen ifråga ses springa omkring ensam i skogen. Med ett tomt koppel i handen samt en ansiksfärg från högröd till en blåaktig nyans, vilt skrikande "KOM HIIIT".
Erfarenheten säger att man ej bör försöka få kontakt med den hysteriska hundägaren, då detta är totalt meningslöst i lägen som ovan beskrivits.
Annars ses ofta hundägaren stående i gatukorsningar och på trottoarer i nära samspråk med andra hundägare, trots att de bevisligen aldrig har träffats tidigare.
I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bland annat omfatta sömnsvårigheter samt en lättsinnig inställning till pengar.
Tidigt på morgnar, företrädesvis lördags- och söndagsmorgnar, ses de packa sina bilar fulla med matsäck, små fällbara tältstolar, hundfilt, hundburar, hund/ar, sömniga ungar samt en motsträvig livspartner.
Efter varierande antal timmar av bilkörning tillbringas dagen enligt följande exempel:
Sittandes på de medhavda tältstolarna i flera timmar, intensivt tittande på andra patienter som springer runt i en ring.
Därefter springer dom själv ett par varv och får då olikfärgade plastband, som de visar glädje över, ibland besvikelse.
Uppskattat värde på plastbanden är ca 20-30 öre. Uppskattade utgifter under en sådan dag är mellan 1000-1500 kr.
Det finns även andra symtom, som till exempel när patienten ses springa omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan sig och hunden.
Om hunden någon gång stannar vid en pinne kan stor glädje och tillfredsställelse ses hos patienten.
BEHANDLING:
När ovannämnda symtom känns igen finns det inte längre någon tvekan om att sjukdomen har fått fäste och behandling torde vara resultatlös.
Vetenskapliga undersökningar har dock visat att patienterna själva inte upplever sin sjukdom speciellt besvärande.
Då de i regel är ganska glada och nöjda, kan man med ett gott samvete låta dem hållas och se dem som ett pittoreskt inslag i vårt samhälle.
Leg. Psykiater
Besse R Wisser
Författare okänd.